Jag tycker verkligen synd om mig själv nu. Det är ganska oglammigt att tycka synd om sig själv men jag gör det. Och jag gör det ordentligt också. Går runt och suckar, jämrar mig, ser bedrövad ut, gråter en skvätt... Men jag är helt själv så ingen ser mig. Tragikomik. Typ.
Anledning till min enorma bedrövelse är mina tre små ovänner - munsåren. Och nu snackar vi inte små sår i mungipan, vi snackar vattenfyllda äckelblåsor som smärtar, kliar och skapar ett fruktansvärt obehag. Herpes helt enkelt. Som ett skoskav fast på munnen. Som en ofrivillig läppförstoring som gick snett.
Detta skapar problem, jag försöker äta utan att tugga, borsta tänderna utan att öppna munnen, skratta utan att dra på mungiporna. För gör jag något av det så händer allt det där jag skrev ovan - smärta, kliande och obehag.
Så jag försöker visa mig så lite som möjligt bland folk idag, och de närmaste dagarna, för man känner sig så hemsk. Som ett riktigt monster. Istället ska jag sitta här hemma och plugga hela dagen. Eventuellt lite träning och så schlager ikväll. Men annars ska jag vara inlåst här i min vrå.
Min största skräck är att jag ska få den här skiten den dagen jag gifter mig. Att jag står där i klänning och hela baletten men med ett deformerat ansikte. Fint. Kanske borde skriva det i inbjudan då: vid eventuell munsårssituation ställs evenemanget in. För det gör det. Lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar