Mer hemmakok

Krusbärsmarmelad. Mumma!!

En ny liten människa

Vi hoppade inte bara fallskärm i Skåne. Vi hängde på stranden, åt glass och hade det allmänt gött också. Sen träffade vi puddingarna på bilderna här under också. Och framförallt lille Theodor, vårt gud-/fadderbarn eller vad man nu säger. Vilken fröjd!! En ljuvlig liten människa som doftade underbart av bebis :) Tack fina familjen Christenson för förtroendet!!

Att hoppa ut ur ett flygplan!!

Jag minns inte riktigt när jag första gången sa att jag ville hoppa fallskärm, jag vet bara att jag pratat om det väldigt länge. Ända sedan jag var ganska liten. Nånstans har jag tänkt att det här ska jag faktiskt göra och nånstans har förnuftet talat och sagt att det är nog ingen bra sysselsättning ändå. Och egentligen har jag nog aldrig trott att det ska bli av.

Då är det bra att man gifter sig med en man som snappar upp allt jag emellanåt säger att jag vill göra. Och framförallt ser till att det blir gjort. I morgongåva fick jag nämligen ett fallskärmshopp och i fredags var det så dags.

Jag hade inte varit så nervös, inte tänkt så mycket på vad jag faktiskt skulle göra och tur var väl det för annars hade jag nog ballat ur. Vid tvåtiden kom vi till Skånes fallskärmshopparklubb, det var stekande solsken och emellanåt kom det folk fallandes ner från himlen på platsen. Jag blev presenterad för Poffe. En man med obestämd ålder och mohikantofs, piercingar och full av tatueringar. Han hade hoppat i 15 år och lugnade mina funderingar jag hade om hur säkert det egentligen var att hoppa tandem med att han minsann hade en dejt med en het blondin på kvällen så han hade inte tid att dö. Det kändes på något sätt tryggt.

Lite försenade bar det iväg i ett litetplan. Jag fastspänd på Poffe och runt mig ett gäng som hoppade för sig själva och för skojs skull. Istället för att spela fotboll höll de på med den här sporten liksom. Vi tog oss sakta upp till 4000 meters höjd. Man såg allt, åkrar, skogar, vägar, hus och hav så det kändes inte som om vi var långt upp. När jag insåg att det började närma sig och de andra killarna i planet en efter en slängde sig huvudstupa ut så blev jag tillsist skraj på riktigt.

Vi hasade oss mot öppningen och jag undrade vad jag höll på med. Allt sunt förnuft skrek: "din idiot vad håller du på med!!?" Men min instruktör bestämde och snart hängde jag utanför planet. Jag kikade ner och såg marken långt där nere. Och jag kikade upp och såg hur Poffe höll kvar i planet. Sen föll vi.

Förtvivlat tänkte jag på de instruktioner jag fått. Svanka. Luta huvudet bakåt. Händerna i kors över bröstet. Bak med benen. En klapp på axlarna och jag visste att jag kunde hålla ut händerna och liksom flaxa. I 200 km/h rusade vi mot marken. Jag ömsom skrek, ömsom skrattade. Och när man väl faller kan man inte mycket göra, hjärnan har stängt av och man kan faktiskt njuta av det istället. Känslan är obeskrivbar. Det går fort!! Samtidigt är det så mycket luft att det känns som om det tar evigheter. Som att flyga. Och vyn var så vacker, de gula åkrarna, de gröna fälten, skogen... Och plötsligt fann jag mig sittandes upp och fallskärmen hade fällts ut. Sakta dinglade vi mot marken.

Adrenalinkicken när jag landade var hysteriskt. Vilken grej!! Och vilken glädje att få uppfyllt en dröm. Jag skulle vilja hoppa igen någon gång. Och vill man så ska man pröva. Han sa, min instruktör, att de som hoppat vågar ta för sig lite mer av livet efteråt. Jag har inte märkt någon dramatiskt skillnad direkt men kanske är det så. Om inte annat är det en störtskön sysselsättning och om man liksom jag fascineras av tanken på att kunna flyga, så kan man inte komma närmare än såhär :)

lite gubbar såhär på kvällskvisten

Hängt i Lidköping mest hela dagen med familjen. På vägen hem stannade vi och plockade jordgubbar och i sann självplockningsanda moffade vi massa gubbar under tiden. Och likt en rejäl och hederlig husmor har jag kokat saft och sylt ikväll. Men man märker att jag är novis på det här området för när jag vände ryggen till i en halv sekund passade saftgeggan på att koka över. Såklart. Så om det är någonstans myror och andra småkryp som diggar sött ska hänga så är det under min spis. Där är rena klibbiga sockermeckat kan jag tala om för där kom jag inte åt att torka upp. Yummy...

Syster är hysteriskt glad över gubbarna men hon döljer det med sin coolhet.

Husmoderligt. Yepp.

Det blir aldrig någon hurtbulle av mig i alla fall!!

Att springa kan vara det absolut värsta jag vet. Jag hatar det med stort H. Däremot beundrar jag alla som älskar det och jag önskar att jag var som dem. Men den berömda tröskeln är bedrövligt hög för mig och jag lär aldrig komma över den för att bli en sån som glatt kan kvittra "att löpning är sååå kul!!"

Jag kan inte riktigt avgöra vad det är i själva joggandet som gör det så vedervärdigt men antagligen en kombination av andfåddhet, svett, tunga ben och en bedrövlig enformighet. Man springer bara framåt framåt framåt framåt... Ändå gör jag det emellanåt. Ofta kan jag tjata på Jonas att vi ska ge oss ut och springa. Jag ser framför mig hur vi riktigt flyger fram på lätta ben och knappt en antydan till svett syns i våra pannor. Och andningen hörs knappt för att allt är så himla härligt.

Det sker aldrig och jag ångrar mig alltid!! Jag börjar gnälla om hur jobbigt det är efter två meter, jag flåsar som om jag aldrig hade känt frisk luft förut och jag fullständigt badar i svett så fort jag kommer utanför dörren. Enda gången mina ben möjligen blir lätta är när jag ser dörren igen. Då minsann känns de som om jag skulle kunna springa fem maraton på raken!! Jonas däremot påminner mer om första bilden. Som om ingenting hade hänt. Som om han är ute på söndagspromenad!!

Igår morse var vi ute på en sån där nära-döden-upplevelse till löptur, (själva nära-döden-grejen bestod av själva tråkigheten i hela motionsformen), och halvvägs måste Jonas tröttnat på mitt gnäll så han uppfann någon slags löplek. Vi skulle komma på maträtter på varje bokstav från A till Ö. Det blev nästan ännu värre för man blev ju hungrig på köpet!! Nä tacka vet jag jympa!!

Jonas hade även nya träningskläder och hade någon konstig akrobatiskt uppvärmning för sig innan. Han hojtade under tiden han jobbade på balansen: "ta kort ta kort ta kort!!"

Så då tog jag kort.

Mer av bakverk och mer av kusten

Vi har varit sådana extrema turister i helgen och tokbesökt Bohuslän. Igår var det ju Fjällbacka, idag blev det tåget till Strömstad och familjen Jacobsson. Avsaknaden på bilder är total men däremot kan jag rekommendera er att baka Leilas chokladpavlova. Googla vettja!! Den är gudomlig!!

Fjällbacka

Idag har vi hängt i Fjällbacka mest hela dagen. Min farbror har ett hus där så vi har haft lite släktsammankomst. Det var löjligt mycket turister och jag var ju en av dem och i sann turistanda gick vi en sväng på stan, besökte någon slags auktion, njöt av solen och besökte Sportshopen. Härligt!

Äpplechips

När jag var liten hade min mormor äpplechips gömt inne i en garderob hemma. Jag vet inte vem som gjort dem eller varför de låg inne i garderoben men jag vet att det var väldigt gott. Min vän Malin (www.malinbystrom.blogg.se) hade gjort just sådana här chips en gång i våras när jag besökte henne i Jönköping. Såklart blev jag inspirerad att gör dem även jag men inte fått tummen ur förrän förra veckan. Och så lätt det var!!

1. Skiva äpplen tunt.
2. Doppa dem i lite saltat vatten.
3. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
4. In i ugnen på 75-100 grader i cirka 4-5 timmar tills de är torra. Men håll luckan lite på glänt annars blir de fuktigt och immigt i ugnen.

Kafferep

Åh ni må tro att jag har haft det bra det senaste!! I onsdags var det premiär för Romantiska klubben. Man kan ju undra vad det är för suspekt tillställning men det enda suspekta var möjligtvis mina skumcupcakes som blev ganska (väldigt!!) sockriga. Det här gick helt enkelt ut på att vi var ett gäng tjejer som bakade varsitt bakverk, möttes upp på eftermiddagen och kalasade i godan ro på alla möjliga godsaker, saft och kaffe. Efter fyra-fem timmar rullade vi hemåt väldigt mätta och väldigt belåtna :-) Det borde vara lag på kaffekalas minst en gång i veckan, förstå vad trevligt!! 

Spark i baken

Okej. Jag lovar på heder och samvete att börja blogga mer!! Jag älskar ju att skriva och jag har hur mycket som helst att skriva om egentligen. Så... jag börjar imorrn. Det är som att börja träna efter ett uppehåll, det är bara att göra det. Om jag inte gör det får ni skälla på mig. Ni tappra som fortfarande går in och kollar här ibland. Typ alla... två...