Dags för något nytt.

Jag tänker att jag ska byta bloggportal. Så hädanefter skriver jag här. Jag hoppas att jag kommer skriva mer kontinuerligt där. Tillsvidare får den här gamla trasan vila ett tag så får vi se vad det blir av den framöver.

En liten resumé

Alla människor tycks ju skriva årsresuméer över 2012 och då ska väl inte jag vara den som är den. Men så grubblade jag på hur i hela världen jag ska kunna komma ihåg vad jag gjorde i januari förra året. Men då mina vänner är det himlans bra att en blogg för då kan man ju bara läsa om vad man hade för sig. Fiffigt. Så here we go!

Januari: Nyåret firade vi i fjällen med ett gäng stollar. Vi åkte skoter, Pommacen sprack på själva nyårsafton och så fort klockan passerat tolv var jag nöjd och trött och gick och la mig. Partypooper jag vet. På nyårsdagen kom snön på riktigt och pojkarna gjorde snöänglar. Det stod ganska mycket Friskis i skallen på mig eftersom jag skulle jympa upp den fjärde. Det gick vägen och jag kunde snabbt konstatera att leda jympa var bland det roligaste jag gjort. Jag och Jonas fick tummen ur att meddela omgivningen att vi tänkte gifta oss och jag började pilla ihop inbjudningskorten. Jag hade fått dille på cupcakes och bakade deti oändlighet! I skolan påbörjade jag sista terminen och vi tog oss an personalhanteringskursen vilket visade sig vara HYSTERISKT intressant!

 

 

 

Februari: Eftersom jag inte kunde hitta någon käck brudklänning lät jag sy upp en som var klar i februari. Den fick jag trycka in i garderoben och ibland tog jag fram den och tittade drömmande på den. Jag grubblade hur mycket som helst på vad jag skulle göra när skolan tog slut, hade fortfarande dille på cupcakes, virkade mormorsrutor, var lite allmänt bitter, åkte på melodifestivalen och köpte en blinkande schlagerring. Tillsist tyckte någon himla lustigkurre att min bil var en rishög och ville köpa skiten. De ville inte jag. Ingen rör min kompis... bil.

 

Mars: I skolan gick vi verkligen in på sluttampen och påbörjade examensarbetet. Jag valde att göra en kundundersökning åt Erikshjälpen. Jag hängde en hel del på tradera och vann hem en massa fint porslin och framförallt fick jag upp ögonen för trädgårdsarbete. Ju mer solen kikade fram, ju mer blommor och grönt planterade jag. 

 

 

April: I april har jag inte skrivit ett endaste blogginlägg men jag vill minnas att jag gjorde praktik och hade världens bästa handledare som lärde mig allt och lite till. Jag kämpade på med examensarbetet, planerade bröllop och började troligen mer och mer framstå som bridezilla herself. Jag började även packa ihop min lägenhet i vääääldigt god tid. Tillsist fyllde jag 25 och firade i tre dagar. Ska're va så ska're va så att säga...

Maj: Maj var ganska lik april. Tillvaron vandrade på men var ganska ingen större wow-upplevelse då den mestadels bestod av examensskrivande. Nu räknade jag ner till the big day på riktigt. Jag började hata att leva bland flyttlådor och ångrade bittert att jag tvunget skulle vara så redig och packa i god tid.

Juni: Juni var hysterisk. På riktigt. Första veckan tog Elin studenten. Andra veckan tog jag examen. Tredje veckan gifte vi oss. Fjärde veckan grubblade jag på vad som i hela världen hade hänt. Jag flyttade dessutom mitt i alltihop. Bröllopet i sig var en märklig upplevelse. Jag sov ytterst dåligt natten innan och sen gick dagen i ett rasande tempo. Frukost, frisören, fnisserfnisser, sminkning, godis, örhängespanik, ut på stan, in i bil, fraktning till fotografering, klänningen gav upp, hysteriskt fart upp till Dal, ihoptråcklande av klänning och brud, (jag bjuder på den.),äta gurkskiva, försenade till kyrkan, pepp pepp, in i kyrkan, tager du - ja tack, ut ur kyrkan, åka raggarbil, hatar klackar, partyparty, skratt, tårar, mättnad, le skratta le, tackochhej. Ja, så gick det väl till ungefär.

 

 

Juli: Jag levde hemmafruliv hela juli och gjorde mig mest hemmastadd i Vargön. Försökte lära mig att hitta och sådana grejer. Vi fick träffa vårat lilla fadderbarn Theodor för första gången, en dröm i uppfyllelse när jag hoppade fallskärm som jag fått av Jonas. Vi besökte Fjällbacka och jag gick på kafferep.

 

 

 Augusti: Vi besökte kusten igen, åkte både båt och flotte, vi tackade våra värdar för att de lagt ner tid på att planera vårt bröllop med bowling, minigolf och mat. Jag släppte cupcakesgrejen och började istället sticka som en idiot. Framförallt pyttesmå tröjor till nyfödda ungar eftersom det passade min brist på tålamod bra då det gick fort och snabbt blev klart. Vi målade hallen på ovanvåningen vit och tillsist började jag jobba igen.

 

 

 

 

September: September fortsatte ungefär som tidigare månader. Jag fortsatte sticka, fortsatte jobba, fortsatte springa på kafferepsliknande tillställningar. Jonas fick köra tröska och det var väl han mest lycklig över.

 

Oktober: Den här månaden var allmänt seg och tråkig. Både jag och Jonas åkte på magsjuka och kräktes ikapp. Ljusglimtarna bestod bl.a av besök av Theodor och hans föräldrar och att Jonas blev farbror, (och jag ingift faster - det låter hemskt gammalt), igen. Jag hatade mitt arbete mer och mer och sprang på intervjuer men fick nej på nej tills...

 

November: IKEA ringde upp och frågade om jag ville ha jobb. Självklart ville jag det och studsade ut som en galning i butiken, slängde mig runt halsen på min arbetskamrat och skrek att jag fått jobb. Plötsligt fanns inga problem i världen :-)

December: Jag räknade ner både tills jag slutade mitt jobb och tills julafton. Vi käkade julbord, jag slog in cirka en miljard paket till glada kunder och jag följde julkalendern slaviskt. Julafton var mysig. Nyår blev inte som det var tänkt alls och när klockan var halv tolv grinade jag som värsta barnungen framför Grabben i graven bredvid. Så fort alla raketer var avklarade somnade jag alldeles utmattad med vetskapen om att det var ett helt år kvar tills nästa års fjantigaste dag.

Tjae, 2012 var väl ett lagom år. Lite sisådär eller vad man ska säga. Det finns ett f.b och ett e.b under 2012. Före bröllopet och efter bröllopet. Före bestod av kaos och panik och efter mest ett stor vad var det som hände!? 2013 verkar dock lovande så vi får se vad det har att erbjuda.

Tisdag morgon

Okej, nu gör vi såhär! På tisdag har jag min sista morgonjympa för den här terminen.

Det bör upplevas!! Chocken av den tidiga timmen, bristen på balans eftersom man inte riktigt "kommit igång", John Blund som klibbar sig kvar i ögonen och självklart den härliga träningsglädjen. Och tillsist, den fantastiska hungern som infinner sig efteråt!!

Det vore så roligt om vi blev fler än 5-6 tappra själar så om du bestämmer dig NU för att hänga på så kan du hinna både ändra dig och ändra tillbaka dig igen så att det liksom är gjort på tisdag morgon och klockan ringer. Du hinner prata med chefen, ta ut en semesterdag, förvarna om att du flexar in senare eller ta ut komptimmar, be den andra hälften eller grannen att lämna barnen på dagis och sen... Sen är det bara att tokpeppa!! Och tänka på de härliga skumtomtarna jag lovar att bjuda på efter avklarat pass i den arla morgonstunden.

7:00. Välkomna!

Julmat och tankar om trötthet och jobb

Vi har varit på julbord ikväll med släkten. Jag är hysteriskt mätt trots att jag tycker att jag är bra på att ta lite av allt eftersom jag vet att det blir mycket i slutändan. Fast egentligen borde man skippa godiset på slutet, det lägger sig alltid som en tung kork över allt i magen på slutet och så blir man mer än proppmätt.

Klockan är inte mer än nio och jag har redan lagt mig. Trots att jag sover minst åtta timmar när jag är ledig är jag ändå jättetrött. Så jag kommer säkert somna så fort jag lägger mobilen ifrån mig och slutat skriva. Min chef säger att det är hösten men nu är väl ändå hösten över tycker jag. Det är ju t.o.m snö och snart vänder det ju. Borde ju piggna till då...

Det är i vilket fall som helst skönt att det är december nu i alla fall. Om en månad slutar jag min tjänst och vet ni, det ska bli så himla skönt. Jag kan inte nog poängtera det. Jag längtar verkligen efter att få ett arbete som känns utvecklande och meningsfullt på ett annat vis än mitt nuvarande. Och det kommer jag ju få sedan. Jag är så glad att allting löst sig, det som känts så mörk. Men nervositeten börjar redan göra sig påmind ;)

Kärlekens fem språk

Det finns en bok som heter Kärlekens fem språk. Två olika versioner finns det, dels för den som lever ensam och för den som är i en relation men böckerna är väldigt snarlika. Grundtanken är densamma.

Böckerna handlar i alla fall om att var och en har ett kärleksspråk och det finns fem sådana. Det var längesen jag läste boken men i kort kan man beskriva språken såhär:
* tjänster - man visar sin kärlek genom att göra saker för en annan människa
* fysiskt - man visar sin kärlek genom att ta på en annan människa
* gåvor - man visar sin kärlek genom att ge gåvor till en annan människa
* verbalt - man visar sin kärlek genom att prata med en annan människa
* umgänge - man visar sin kärlek genom att umgås med en annan människa

Var och en har mer utav ett eller två av språken och det är på det viset man ger kärlek men också tar emot kärlek på och känner sig älskad.

Jag tror jag skrivit om boken förut så nu till min egentliga tanke. Mitt kärleksspråk är helt klart gåvor eller tjänster. Jag tycker om att ge bort presenter och jag tycker det är viktigt, framförallt vid födelsedagar eller nu när det börjar närma sig jul. Antagligen är det därför jag både gillar julafton och att fylla år. Det behöver inte vara stora grejer men jag vill gärna ge bort något. Mitt eviga stickande är t.ex en sådan grej, jag visar min uppskattning och omtanke genom att ge bort en liten knagglig tröja men tanken bakom är mycket större. Och jag är mån om att hjälpa till, ställa upp, fixa och dona utan för mycket krusiduller emellanåt för att jag på så sätt vill visa min kärlek. Jag har minst av det fysiska språket, jag får panik av när folk klänger på mig eller hänger på mig eller ska sitta oerhört nära. Det är det värsta jag vet men då får jag självklart jobba på det språket.

På samma sätt som jag gillar att ge bort saker älskar jag att FÅ presenter eller att någon GÖR något för mig. Kanske hjälper mig med att laga något eller fixa någon grej. Framförallt när det är oväntat. Då känner jag mig uppskattad och älskad. Och på samma sätt kan jag bli väldigt ledsen om jag ber om hjälp och det inte blir så. Då kan jag bli oerhört förvirrad, ledsen och besviken och känna mig rent av värdelös.

När jag lärde mig om dehär kärleksspråken blev det jättetydligt för mig att jag alltid haft dessa språken i mig. Men samtidigt funderar jag på, är jag girig? Är man t.ex mer bortskämd bara för att man gillar presenter och tjänster? Det är ju inte så att jag inte gillar att umgås men det gör inte att jag känner mig mer uppskattad. Vad är det som gör att vissa får det ena språket och andra ett annat?

Jag vet verkligen inte, har inte ens en teori. Men jag tror att det stämmer att man har sitt språk. Och i och med kunskapen om det kan man bli mer medveten om hur man ska få sina relationer runt sig att funka. Ett givande och tagande liksom. Det kvittar hur mycket presenter jag ger Jonas om det inte är hans språk ju.

Nåja. Vad säger ni? Tror ni att det kan ligga något i idén med boken? Varför får vissa ett språk och inte andra? Kan man byta under livet eller har man samma tills man blir gammal?

Och nej, det här är inget fjäskande efter presenter utan ett resonemang. Tillsist, idag har jag gjort julgodis. Det första jag tänkte när jag började göra det var att det här ska jag ge bort till någon. Ska bara komma på vem. Men där har vi det igen, mitt språk.

Ännu mera stickat

Här är ännu en grej jag gjort sen sist, många säger att jag är duktig men egentligen är det så löjligt enkelt att sticka tröjor så jag undrar varför jag inte gjort det tidigare. Dessutom lär jag mig hela tiden, testar mig fram och ser vad som funkar och inte. Detta är den första koftan jag gjort, jag använde mig av ett tröjmönster men delade framstycket på två och stickade sidorna var för sig för att kunna göra en knäppning emellan. Det blir inte perfekt men jag hoppas de som får prylarna har överseende. Det är mycket kärlek invävt i alla fall.

Nu har jag dessutom börjat få lite beställningar, det känns alltid kul. Näst på tur är en pippitröja till min arbetskamrats barnbarn. (Och Karin G, jag har inte glömt din förfrågan men till jul hinner jag nog inte...)

Istället för nagellack...

Självsprickor är inte festligt nånstans.

En liten uppmaning

Ibland hatar jag mitt jobb! Som idag när jag hade en kund som var fruktansvärt otrevlig och bara ville sätta mig på plats. En kvinna som pratade till mig som om jag vore fem år och vad jag än gjorde så var det fel. Och trots att jag gjorde så gott jag kunde och inte på något sätt var otrevlig var hon hemskt elak och jag blev näst intill gråtfärdig. Att hon dessutom var äckligt trevlig och inställsam mot min kollega gjorde knappast saken bättre. Vid sådana tillfällen vill jag gå ut på lagret och skrika rätt ut. Men det går ju inte för sig riktigt.

Och ibland älskar jag mitt jobb! Som idag när jag en stund efter den elaka kvinnan mötte en vänlig människa som berättade att hon var allvarligt sjuk och var oerhört tacksam över min hjälp. Hon bad nästan om ursäkt för att jag hjälpte henne men när hon gick därifrån nöjd och belåten med ett par byxor var jag också nöjd och glad för jag visste att jag gjort ett bra jobb. Och när kunderna säger att jag passar bra i butik, då är jag också stolt.

Men att arbeta i butik, eller vilket serviceyrke som helst antagligen, är väldigt ombytligt. Ena stunden pest, nästa fantastiskt. Det beror så mycket på människan man möter och vilket humör denne är på och om den behandlar mig med respekt. Nog jobbar man med att serva och det är kul, men man är ju inte mer än människa. Jag har haft kunder som glott mer på mina bröst än i mina ögon, jag har haft kunder som vägrar hejja när jag gör det, jag har haft kunder som ifrågasatt mitt arbete och som fräst att jag inte gör något bra. Vid sådana tillfällen är det svårt att vara trevlig och glad och hjälpsam fastän man måste.

Så en uppmaning till alla som nån gång handlar vilket vi gör allihopa mer eller mindre. Le mot expediten, hälsa, förstå att hon/han gör så gott den kan och inte vill göra ditt liv till ett helvete trots att du är stressad. Och tjafsa inte om småsaker även om det handlar om principer, en kassörska kan ofta påverka väldigt lite och är antagligen redan medveten om problemet. Skjut inte budbäraren liksom. Det är så enkelt, behandla andra så som du själv vill bli behandlad.

Det är det lilla som gör det...

Jag har tyckt att hösten varit så jobbig. Jag har varit ganska ledsen och uppgiven och det mesta har känts tungt och lite motigt. Till stor del har det berott mycket på min jobbsitution för så fort jag kom tillbaka till mitt arbete efter skolan smög sig ångesten på.

Men visst är det konstigt, att när ett problem löst sig, (vilket det onekligen gjorde för mig gällande jobb..), så fokuserar man på nästa "problem". Man hinner inte mer än att konstatera att det löst sig förrän man ojjar sig och grubblar över nästa hinder.

Ibland har jag tyckt att vara vuxen enbart är en massa problem och saker som ska lösas, samtal som ska ringas och ting att ordna och att det aldrig blir riktigt lugn och ro.

Eller är det istället ett tecken på ett innehållsrikt liv? Att man är engagerad i mycket vilket jag väl får säga att jag är och att det i sig medför viss problematik som egentligen bara berikar? Jag vet inte, det får vara osagt och nu kom jag egentligen ifrån ämnet.

Det jag under den här halvfestliga hösten ändå känt är tacksamhet. Att jag känt att jag är tacksam över mycket och oftast småsaker. Som att jag har mat i kylskåpet, att få ett uppmuntrande sms eller en kram, att känna doften av nybakat eller att bilen startat utan problem idag med.

Jag är den förste att skriva under på att det är svårt att se det positiva, det är lättare att vara missunnsam och bitter. Mycket enklare och jag är det ofta. Grinig och negativ och dan! Men när man mitt i all bitterhet väl kommer på sig själv med att känna tacksamhet eller glädje över något ska man nog försöka hålla fast i känslan länge. Inte minst för sin egen skull.

Idag är jag tacksam över ett sms jag fått och att det gick bra att leda ett oplanerat jympapass fastän de kändes motigt precis innan. Ska försöka somna med den vetskapen och att det är positivt.

Träning är som bäst på morgonen

Hela hösten har jag tänkt att jag ska köra morgonjympa. Alltså leda ett jympapass. Men så har jag tänkt att bara det eller det blir gjort eller bara det där händer så ska jag ta tag i det... Och sen insåg jag att halva terminen gått och det var dags att sätta fart. Så förra tisdagen startade jag. Det kom fyra morgonpigga själar. Idag kom det fem. Det går alltså sakta framåt kan man säga. Runt jul bör vi vara minst tio :)

Jag tycker alltid det är skönast att träna på morgonen, framförallt om jag ska göra det själv och inte går på ett pass. T.ex. om jag ska gymma eller gå ut och gå. Får jag inte gjort det innan tio blir det helt enkelt inte gjort under resten av dagen heller.

Tillbaka till mitt morgonpass, efteråt var det dags för att jobba och idag hade jag dessutom heldag, 10-20. Men det har gått väldigt bra och fort ändå vilket varit skönt. Dock är jag ganska trött och på halvbra humör nu ikväll så det blir till att sova tidigt.