En halv en.

Jag har firat att en sjudagarsjobbvecka är avslutad med korv och bröd och en halv Harry Potter-film. Sju dagar är egentligen ingenting, men om man ser till att jag blivit van med tidernas slappaste skola så är det plötsligt oerhört jobbigt att överhuvudtaget jobba. Nåja. Är trött i vilket fall som helst, därav bara en halv film. Men den som spar han har...

VARNING: Mycket text!!

Jag är i valet och kvalet. I våras sökte jag till socionomutbildningen. Och förra veckan fick jag besked om att jag kom in. Så nu är jag där i valet och kvalet över hur jag ska göra.

Att jag "plötsligt" fått denna idé om att bli socionom beror på hundra och en olika anledningar. Men den största beror på att jag bor mitt emot Systemet.

Varje morgon klockan tio hänger alkisarna utanför mitt fönster. Alltså de alkoholister som hänger på stan. De tjoar och tjimmar och väntar, troget, på att dörrarna ska öppnas. När det gått en kvart har samtliga fått gjort sina ärenden och sedan är de borta. När klockan börjar närma sig eftermiddag och stängning kommer de tillbaka, fyller på förrådet för kvällen/natten, tjoar och tjimmar (den här gången något mer högljutt) och sedan är de borta igen. Gud vet vart de tar vägen.

Jag har under de senaste året/-n börjat känna väldigt starkt för dehär människorna. Alkoholister överlag, men framförallt de som hänger på stan. (Det är därför jag inte dricker alkohol t.ex. Det är därför jag blir alldeles väldigt obekväm så fort jag ser något alkoholhaltigt eller ännu mer obekväm när jag känner spritdoften. Fast det vet ingen egentligen om. Förrän nu.. typ.) Okej, tillbaka till ämnet. Jag känner för de som inte har något jobb att gå till, någon familj att bo med, ett liv att sköta helt enkelt. Jag ser på dem från mitt fönster inne i en lägenhet där jag har allt och lite till, på hur deras mål med dagen är att få tag på mer sprit. När jag är på jobbet hänger de i klunga på parkbänkarna utanför. De pratar, skriker, dricker, umgås och jag står och tittar på dem i smyg. Undrar hur det är att vara dem.

Jag antar att mitt intresse i denna grupp av människor bottnar i mitt eget kontrollbehov. Att leva ett sådant liv på stan måste innebära att inte veta vad man ska göra under dagen, att inte veta vad som väntar i framtiden, att inte ha några direkt planer. För egen del planerar jag mitt liv in i minsta detalj, jag blir frustrerad när jag inte kan planera hela livet utifrån var jag befinner mig just nu. Jag har redan börjat spåna på vad jag ska göra om ett år eller två. Jag som oroar mig för allt skulle inte klara en dag i deras skor, jag skulle bryta ihop efter en halvtimme. Och jag beundrar de här människorna för det här. Att de kan hantera det.

Men jag skulle vilja vara lite modigare. Jag skulle vilja ha lite mer kurage. Jag skulle vilja sätta mig där bredvid dem på parkbänken och prata med dem. Jag skulle vilja se människan bakom den skitiga, spritstinkande, påverkade fasaden. Skulle vilja fråga hur de hamnade där de hamnade, om de har haft något arbete, om de har barn, var de bor, vad de tänker på om dagarna, vad de drömmer om... om de har några drömmar kvar.

Men jag är för feg. Jag går förbi dem, ser inte, hör inte, vågar inte kännas vid. För tänk vad folk skulle prata... Men jag skulle vilja ha lite mer mod, lite större kurage, lite vidare syn på människor. Jag skulle vilja bjuda dem på mackor, något att äta istället för att dricka. Jag har hur många gånger som helst tänkt att "nä, nu gör jag i ordning några smörgåsar och går ner och ger dem."

Jag kanske är naiv. De kanske är så som en del säger, att alkoholister vill inte ha någon hjälp. Och man kan aldrig hjälpa någon som inte själv vill. Men det är det här som lockar mig, det är det här som gjorde att jag sökte socionomprogrammet. Att kanske eventuellt möjligen kunna på något sätt hjälpa någon litegrand.

För de är vanliga människor tror jag. Tillknycklade, marinerade i sprit men vanliga människor. En vinter låg en av de värsta på en parkbänk utanför jobbet. Det var smällkallt och snöigt och min arbetskamrat letade upp en gammal jacka som var både smutsig och söndrig och dan. Ingen ville ha den. Den skulle slängas. Hon gick ut och la den över mannen så att han inte skulle frysa ihjäl där på parkbänken i gågatukrysset. Efter några dagar marscherade han in på jobbet, tackade för jackan och gick sedan igen. Han vet att han får inte komma in på jobbet, men han ville tacka. Som vem som helst. Resten av vintern gick han runt i den där smutsiga, söndriga damjackan ingen ville ha. Men han frös nog lite mindre.

Jag har inte så mycket drömmar. Har egentligen aldrig haft. Men detta kanske är en dröm, en naiv, barnslig, ouppnåelig dröm. Men ändå. Så jag vrider och vänder på saken. Kanske inte ens socionom är lösningen på min önskan. Men kanske en början. Jag vet inte.

Jag kommer nog inte ens tacka ja till utbildningen i år. Jag kanske söker nästa år igen, när min nuvarande utbildning faktiskt är slut och om Gud vill, då kommer jag nog inte då också. Om det är meningen. Fram tills dess kanske jag ska öva på mitt mod.

för den det intresserar

Det är så konstigt. Ibland kan man springa på samma person flera gånger under en kort period. Sådär bara av slumpen på stöter man på varandra på här och där. Ibland känner man personen i fråga och ibland gör man det inte. Men man känner igen personen väldigt väl. Känner någon igen sig?

Så har det varit för mig nu ett bra tag, jag har sett en och samma människa hur många gånger som helst nu i sommar. En kvinna, som jag känner igen så väldigt väl från något sammanhang (som jag däremot inte kommer ihåg så väldigt väl...) I alla fall, mer eller mindre varje gång jag tittat ut genom fönstret, både hemma och på jobbet, eller när jag vart ute på stan, cyklat till träningen, handlat mat, parkerat om bilen... så har jag sett den här kvinnan. Och jag kan inte för mitt liv förstå varifrån jag känner igen henne!!

Liknande situationer uppstår på jobbet ibland, när det kommer in kunder och jag får en känsla av att den här människan känner jag igen men det är ingen positiv känsla. Då kan jag med all säkerhet hoppa upp och sätt mig på att jag har haft något otalt med personen. Om någon tråd eller skev söm eller för lite avdragen rabatt eller något liknande. Och det slår aldrig fel. Kunden hälsar, vänligt men reserverat. Bad cop. Good cop. Lite den känslan. Kunden är good och jag är bad.

I alla fall, jag får inte känslan av något otalt med föregående mystiska kvinna. Bara känslan av för tidig demens.

komåköp

När man jobbar i butik så slutar man aldrig förvånas över vilka människor det finns. Folk är benägna att göra vad som helst och säga vad som helst för att tjäna en krona eller två. Ibland när jag hör något mindre genomtänkt så blir jag ofta så ställd att jag börjar fundera på om det är jag som är helt knäpp. Idag har vi haft hur mycket som helst att göra. Halva rea lockar allt och alla och lite till. Mina fötter känns som två uppsvullna klumpar och imorgon väntar ytterligare en sådan här dag. Härligt :-/

Det börjar vankas kärlek banne mej.

Eller det börjar inte. Det vankas redan. Tokvaknas!

Efter vissa meningsskiljaktigheter med en GPS hittade jag tillslut till helgens möhippa som gick av stapeln i Jönköping. Himlans trevligt. Och snart är det bröllop. Jag provade min bröllopsklääning igår. Ja, alltså inte bokstavligt talat bröllopsklänning men likväl en klänning att gå på bröllop i. Den satt som en smäck. Känner mig så vuxen och förutseende som kollar upp sånt innan och inte bara tar för givet att den ska passa bara för att den gjorde det sist. Tänk om jag står där på själva festdagen och så visar det sig att klänning vart tokfel!! Hur panikartat hade det inte blivit då?! Nä, jag menar det. Jag hade fått psykbryt sju gånger om. Och man kan ju inte gå på Saras bröllop i vilken trasa som helst heller. Nä, tjusigt värre ska det vara. Det tycker jag de.

Nog talat om klänningar nu. Här kommer the bride to be...

Snofsigt!

I

Äntligen något som fungerar!!

Jag har ju (antagligen) något som kallas restless legs. Jag har beklagat mig över det förut men det är en väldigt märklig åkomma. Det kliar, kittla eller pirrar inne i benen, tårna eller knäna. Lite som myror i benen och inte beror det på rastlöshet. Jag har försökt hitta hjälp mot detta hur länge som helst, varit hos doktorn, gjort olika stretchövningar, ätit olika vitaminer... Men utan resultat. Men häromdan hittade jag en artikel om detta och om ett botemedel. Eller hjälpmedel i alla fall. En specialstrumpa. Det är värt ett försök tänkte jag och lyckades leta upp var man kunde beställa den. Idag kom den på posten. Det ser inte klokt ut!! Som en blandning mellan stay ups och stödstrumpor. Lila dessutom. Om någon skulle se mig så skulle de undra var i hela världen de släppt ut mig ifrån...

Men jag tror att det faktiskt hjälper. Och det är huvudsaken. Det gör mig lycklig :-)

Hett värre...

En gammal moped.

När vi var i Grekland och såg alla mopeder som for fram på gatorna fick jag för mig att det vore fantastiskt härligt att åka på min gamla moped igen. Är man uppvuxen på landet ingick det mer eller mindre moped i överlevnadskitet. Så att man överhuvudtaget kunde ta sig någonstans själv.

Jag skulle ha en EU-moppe. Det var skitcoolt tyckte jag. Inte nog med att man fick köra 15 km/h fortare än en vanlig moped utan att ha trimmat den, man fick dessutom ta ett speciellt EU-moppekörkort. Och moppen hade t.o.m regskylt!! Alltså förstå vad skitviktig man kände sig. Jag och min kompis Emma tog kortet samtidigt på körskolan och läraren skrattade åt mig när jag skulle övningsköra första gången och bromsade samtidigt som jag gasade. Men vad kan man egentligen begära av någon som låtsats att den vanliga cykeln var en häst hela livet istället för just en... cykel. Nä, precis. När vi väl fått våra kort åkte jag och Emma hela vägen till till Sikhall för att bada och vi planerade att åka på moppesemester. Fast det blev aldrig av.

Ju närmare 18 jag kom och ju mer det riktiga körkortet hägrade desto löjligare tyckte jag att det blev med mopeden. Den gick långsamt, alla tittade på en när man for genom Brålanda samhälle och allting var allmänt jätteotroligtsuperpinsamt. Killen jag för tillfället var intresserad av hade dessutom en epa-traktor, (trimmad dessutom), och jag kunde inte impa ett dugg med min fjantiga moped. Ibland försökte jag dock, som när jag skulle åka och hälsa på en kompis i hennes stuga och nonchalant gled upp på deras gårdsplan, vinkade lite sådär halvcoolt och plötsligt... hela mopeden gled åt sidan för mig på den hala gräsmattan och både jag och moped drattade omkull. Snabbt som sjutton reste jag upp mopeden lagom till att min kompis släkting skyndade fram till mig och ropade oroligt: "Vad hände, du bara försvann!!?"

Nu använder min syster min gamla moped och som sagt fick jag för mig att det vore väldigt trevligt att åka moped igen. Så ikväll när jag var hemma satte jag på mig hjälmen, (jag minns inte att den kändes så... ihopträngande liksom), och startade mopeden efter en aning om och men. Sen försökte jag ömsom gasa, ömsom balansera mig över grusplanen upp på vägen.

Ojojoj!! Jag minns verkligen inte att det var så vingligt att köra moped, eller att det gick så väldigt fort så fort man bara nuddade gasen. Det kändes som om jag flög fram i 200 km/h men när jag tittade ner på hastighetsmätaren stod den bara på 30. När jag tillslut vågade mig upp i maxhastigheten 45 undrade jag för mig själv hur i hela världen jag vågat köra så fort förut. Och jag minns inte att jag kände mig så oskyddad, och jag saknade säkerhetsbältet och ryggstödet och den allmänna mysigheten en bil ger. Däremot mindes jag känslan av frusna händer och jag ångrade att jag inte hade vantar på mig. Jag vet att mitt största argument för att slippa köra moped och istället bli skjutsad av någon i bil under de där sista mopedåkaråret innan jag fyllde 18 var att det var kallt och att jag frös om händerna. Då brukade pappa alltid förklara att när han var ung så hade han haft något fårskinn på sin moped och att då kunde han köra mitt i vintern. Men det motiverade mig aldrig. Och jag såg aldrig röken av något värmande fårskinn heller. Och antagligen hade jag aldrig godkänt att ha det på min moped. Antingen fick man vara ocool och varm eller cool och frusen. Och jag valde det sista.

Men ikväll när jag kom hem igen efter min lilla tur så var jag tacksam att jag slapp åka moped nu för tiden. Jag var t.o.m plötsligt tacksam för min gamla bil. Rostig och dan. Men den har ryggstöd. Och man fryser inte så jättemycket.

Ihoptryckt.

Vrålåket.

Dag två avklarad.

Jag har arbetat två dagar och är helt slut. Mina stackars fötter har glömt av hur det är att stå och gå en hel dag. Jag vet att det går över men såhär i invänjningsfasen så är det smärta!! Imorgon är jag dock ledig. Tummen upp.

Jobb.

De senaste två veckorna sedan skolan slutade har jag haft ledigt. Eller semester. Första veckan i Grekland och andra veckan här hemma. Det är konstigt men trots att jag varit på hemmaplan och inte gjort alldeles för mycket så går tiden på tok för fort. Alldeles för fort. Och nu är det söndag kväll och närmare än såhär kan jag knappast komma morgondagen.

Jag har inte jobbat på nästan ett år, såklart att jag hoppat in ibland och jobbat extra. Men jobbat sådär på riktigt det har jag inte gjort på länge. På riktigt så att man har ett ordentligt schema, att man måste planera sin tid utifrån jobbet. Att jag kommer jobba kvällar igen. Att jag kommer stå upp mer än att sitta. Åh stackars mina fötter innan de vänjer sig.

Nåja. Jag vänjer mig. Bara morgondagen går. Och nästa. Och kanske denna veckan. Och kanske nästa också. Men sen så. Sen har jag vant mig. Kan kassan igen och sortimentet och vet vad jag ska säga till kunderna.

Men just nu. Just precis nu hjälper det inte ens att jag försöker tänka positivt, vara tacksam och glad över att jag har jobb. Jag vill bara vara ledig. Lite lite till.