Att hoppa ut ur ett flygplan!!

Jag minns inte riktigt när jag första gången sa att jag ville hoppa fallskärm, jag vet bara att jag pratat om det väldigt länge. Ända sedan jag var ganska liten. Nånstans har jag tänkt att det här ska jag faktiskt göra och nånstans har förnuftet talat och sagt att det är nog ingen bra sysselsättning ändå. Och egentligen har jag nog aldrig trott att det ska bli av.

Då är det bra att man gifter sig med en man som snappar upp allt jag emellanåt säger att jag vill göra. Och framförallt ser till att det blir gjort. I morgongåva fick jag nämligen ett fallskärmshopp och i fredags var det så dags.

Jag hade inte varit så nervös, inte tänkt så mycket på vad jag faktiskt skulle göra och tur var väl det för annars hade jag nog ballat ur. Vid tvåtiden kom vi till Skånes fallskärmshopparklubb, det var stekande solsken och emellanåt kom det folk fallandes ner från himlen på platsen. Jag blev presenterad för Poffe. En man med obestämd ålder och mohikantofs, piercingar och full av tatueringar. Han hade hoppat i 15 år och lugnade mina funderingar jag hade om hur säkert det egentligen var att hoppa tandem med att han minsann hade en dejt med en het blondin på kvällen så han hade inte tid att dö. Det kändes på något sätt tryggt.

Lite försenade bar det iväg i ett litetplan. Jag fastspänd på Poffe och runt mig ett gäng som hoppade för sig själva och för skojs skull. Istället för att spela fotboll höll de på med den här sporten liksom. Vi tog oss sakta upp till 4000 meters höjd. Man såg allt, åkrar, skogar, vägar, hus och hav så det kändes inte som om vi var långt upp. När jag insåg att det började närma sig och de andra killarna i planet en efter en slängde sig huvudstupa ut så blev jag tillsist skraj på riktigt.

Vi hasade oss mot öppningen och jag undrade vad jag höll på med. Allt sunt förnuft skrek: "din idiot vad håller du på med!!?" Men min instruktör bestämde och snart hängde jag utanför planet. Jag kikade ner och såg marken långt där nere. Och jag kikade upp och såg hur Poffe höll kvar i planet. Sen föll vi.

Förtvivlat tänkte jag på de instruktioner jag fått. Svanka. Luta huvudet bakåt. Händerna i kors över bröstet. Bak med benen. En klapp på axlarna och jag visste att jag kunde hålla ut händerna och liksom flaxa. I 200 km/h rusade vi mot marken. Jag ömsom skrek, ömsom skrattade. Och när man väl faller kan man inte mycket göra, hjärnan har stängt av och man kan faktiskt njuta av det istället. Känslan är obeskrivbar. Det går fort!! Samtidigt är det så mycket luft att det känns som om det tar evigheter. Som att flyga. Och vyn var så vacker, de gula åkrarna, de gröna fälten, skogen... Och plötsligt fann jag mig sittandes upp och fallskärmen hade fällts ut. Sakta dinglade vi mot marken.

Adrenalinkicken när jag landade var hysteriskt. Vilken grej!! Och vilken glädje att få uppfyllt en dröm. Jag skulle vilja hoppa igen någon gång. Och vill man så ska man pröva. Han sa, min instruktör, att de som hoppat vågar ta för sig lite mer av livet efteråt. Jag har inte märkt någon dramatiskt skillnad direkt men kanske är det så. Om inte annat är det en störtskön sysselsättning och om man liksom jag fascineras av tanken på att kunna flyga, så kan man inte komma närmare än såhär :)