Det blir aldrig någon hurtbulle av mig i alla fall!!

Att springa kan vara det absolut värsta jag vet. Jag hatar det med stort H. Däremot beundrar jag alla som älskar det och jag önskar att jag var som dem. Men den berömda tröskeln är bedrövligt hög för mig och jag lär aldrig komma över den för att bli en sån som glatt kan kvittra "att löpning är sååå kul!!"

Jag kan inte riktigt avgöra vad det är i själva joggandet som gör det så vedervärdigt men antagligen en kombination av andfåddhet, svett, tunga ben och en bedrövlig enformighet. Man springer bara framåt framåt framåt framåt... Ändå gör jag det emellanåt. Ofta kan jag tjata på Jonas att vi ska ge oss ut och springa. Jag ser framför mig hur vi riktigt flyger fram på lätta ben och knappt en antydan till svett syns i våra pannor. Och andningen hörs knappt för att allt är så himla härligt.

Det sker aldrig och jag ångrar mig alltid!! Jag börjar gnälla om hur jobbigt det är efter två meter, jag flåsar som om jag aldrig hade känt frisk luft förut och jag fullständigt badar i svett så fort jag kommer utanför dörren. Enda gången mina ben möjligen blir lätta är när jag ser dörren igen. Då minsann känns de som om jag skulle kunna springa fem maraton på raken!! Jonas däremot påminner mer om första bilden. Som om ingenting hade hänt. Som om han är ute på söndagspromenad!!

Igår morse var vi ute på en sån där nära-döden-upplevelse till löptur, (själva nära-döden-grejen bestod av själva tråkigheten i hela motionsformen), och halvvägs måste Jonas tröttnat på mitt gnäll så han uppfann någon slags löplek. Vi skulle komma på maträtter på varje bokstav från A till Ö. Det blev nästan ännu värre för man blev ju hungrig på köpet!! Nä tacka vet jag jympa!!

Jonas hade även nya träningskläder och hade någon konstig akrobatiskt uppvärmning för sig innan. Han hojtade under tiden han jobbade på balansen: "ta kort ta kort ta kort!!"

Så då tog jag kort.