Hur saker och ting förändras med tiden

För fem år sedan när jag började gå till kyrkan blev jag medbjuden på pizza en kväll efter mötet. Jag sa att jag inte kunde. Egentligen ville jag inte, jag var livrädd. För "kyrkmänniskor", nya bekantskaper och jag kände mig så liten. Ville absolut inte umgås med någon. Ändå längtade jag så efter att få lära känna folk.

Tiden gick, jag nekade ganska ofta till att följa med någonstans om jag blev erbjuden. Och om jag följde med satt jag alltid och grubblade på hur jag enklast skulle kunna komma därifrån på ett naturligt sätt. Om jag sa si eller så, skulle de titta konstigt på mig då, skulle det bli tyst och märkligt... Sen blev jag plötsligt ihop med Jonas och jag kunde hänga på honom. Om jag inte kände någon annan kände jag åtminstone honom.

Det här med att känna folk och känna sig trygg bland andra människor har alltid varit viktigt för mig. Mest i sociala sammanhang. Att "hänga" gör jag bara inte om jag inte vet med mig att jag faktiskt känner folk.

Ikväll har vi haft romantiska klubben igen som tidigare nämnt. Och jag är tacksam att jag idag vågar umgås med människor på egen hand, vare sig Jonas är med eller ej. För ett par år sedan hade det aldrig varit ens ett alternativ. Och jag är tacksam och glad över hur saker och ting blir naturligt, hur man så småningom övergår från bekantskap till vänskap. Det är fint.

Så många gånger jag bett om vänner och så kan man plötsligt konstatera att "jo, nu har man dem nog". Vänner, kompisar och bekanta i en salig röra. Men det största steget för mig är att jag vågar umgås utan ett skyddsnät.