Har aldrig varit så blöt i hela mitt liv!!

Jag och Jonas försöker springa åtminstone en gång i veckan ungefär. Inte för att vi tycker det är så fantastiskt kul (inte jag i alla fall) utan mest för att det känns så väldigt bra efteråt. När det är fördigsprunget och man kan känna sig toknöjd över sig själv.

Vi har börjat springa på elljusspåret och hittills har vi mest hållit oss till 3 km-sträckan. Den känns ganska lagom. Jag hinner gnälla en stund men inte så mycket så att Jonas hinner bli irriterad, (tror jag...) Men förra gången tänkte vi att nu ger vi oss på 6 km-sträckan istället. Hur svårt kan det vara liksom!?

Tydligen väldigt svårt för vi hitta aldrig runt. Först sprang vi en sträcka och när vi kom till ett vägskäl där vi inte visste vart vi skulle ta vägen chansade vi hejvilt. Vilket innebar att vi kom tillbaka på samma väg igen. Så där sprang vi i cirklar. Runt runt runt. Klockan gick och jag blev mer och mer stressad över att vi aldrig någonsin mer skulle hitta hem igen.

Det sätter igång ett katastroftänk i mig så fort jag inte vet vart jag är trots att jag i det här fallet kunde höra bilarna... I alla fall, tillslut kom vi rätt och jag tänkte att nästa gång då är det inga problem för då vet jag hur jag ska ta mig runt åtminstone.

Så imorse var det dags igen. Vi gav oss ut på 6 km-sträckan igen och i takt med att vi tog de första springsteget så började det regna. Sen fortsatte det så. Och det regnade mer och mer och tillslut öste det ner samtidigt som det började åska. Jag, som fortfarande är fullständigt livrädd för åska fastän jag är vuxen, började genast katastroftänka. Igen. Vi kommer dö!! Vi kommer bli nedslagna av en blixt. Det kommer regna så mycket att det blir översvämning och vi drunknar. Vi kommer frysa ihjäl. Vi kommer aldrig hitta härifrån!!

Vi försökte söka skydd under ett träd, (hur smart det nu egentligen är när det åskar), men det hjälpte knappt mot regnet. Så dyblöta, hungriga och trötta försökte vi ta oss tillbaka ändå varpå Jonas muttrade att han ångrade att han gått med på detta. (Det ångrade jag också...)

Nästa gång, bestämde vi, tar vi 3 km-sträckan och varvar med styrkeövningar längst vägen istället. Crosstraining ska det tydligen kallas. Den andra sträckan kanske bara inte är vår grej för vad händer härnäst liksom? Galna älgar?? Skumma motionärer?? Hagelstorm?? Det stämmer nog det där om att det kan vara farligt med motion ändå...