När vi var i Grekland och såg alla mopeder som for fram på gatorna fick jag för mig att det vore fantastiskt härligt att åka på min gamla moped igen. Är man uppvuxen på landet ingick det mer eller mindre moped i överlevnadskitet. Så att man överhuvudtaget kunde ta sig någonstans själv.
Jag skulle ha en EU-moppe. Det var skitcoolt tyckte jag. Inte nog med att man fick köra 15 km/h fortare än en vanlig moped utan att ha trimmat den, man fick dessutom ta ett speciellt EU-moppekörkort. Och moppen hade t.o.m regskylt!! Alltså förstå vad skitviktig man kände sig. Jag och min kompis Emma tog kortet samtidigt på körskolan och läraren skrattade åt mig när jag skulle övningsköra första gången och bromsade samtidigt som jag gasade. Men vad kan man egentligen begära av någon som låtsats att den vanliga cykeln var en häst hela livet istället för just en... cykel. Nä, precis. När vi väl fått våra kort åkte jag och Emma hela vägen till till Sikhall för att bada och vi planerade att åka på moppesemester. Fast det blev aldrig av.
Ju närmare 18 jag kom och ju mer det riktiga körkortet hägrade desto löjligare tyckte jag att det blev med mopeden. Den gick långsamt, alla tittade på en när man for genom Brålanda samhälle och allting var allmänt jätteotroligtsuperpinsamt. Killen jag för tillfället var intresserad av hade dessutom en epa-traktor, (trimmad dessutom), och jag kunde inte impa ett dugg med min fjantiga moped. Ibland försökte jag dock, som när jag skulle åka och hälsa på en kompis i hennes stuga och nonchalant gled upp på deras gårdsplan, vinkade lite sådär halvcoolt och plötsligt... hela mopeden gled åt sidan för mig på den hala gräsmattan och både jag och moped drattade omkull. Snabbt som sjutton reste jag upp mopeden lagom till att min kompis släkting skyndade fram till mig och ropade oroligt: "Vad hände, du bara försvann!!?"
Nu använder min syster min gamla moped och som sagt fick jag för mig att det vore väldigt trevligt att åka moped igen. Så ikväll när jag var hemma satte jag på mig hjälmen, (jag minns inte att den kändes så... ihopträngande liksom), och startade mopeden efter en aning om och men. Sen försökte jag ömsom gasa, ömsom balansera mig över grusplanen upp på vägen.
Ojojoj!! Jag minns verkligen inte att det var så vingligt att köra moped, eller att det gick så väldigt fort så fort man bara nuddade gasen. Det kändes som om jag flög fram i 200 km/h men när jag tittade ner på hastighetsmätaren stod den bara på 30. När jag tillslut vågade mig upp i maxhastigheten 45 undrade jag för mig själv hur i hela världen jag vågat köra så fort förut. Och jag minns inte att jag kände mig så oskyddad, och jag saknade säkerhetsbältet och ryggstödet och den allmänna mysigheten en bil ger. Däremot mindes jag känslan av frusna händer och jag ångrade att jag inte hade vantar på mig. Jag vet att mitt största argument för att slippa köra moped och istället bli skjutsad av någon i bil under de där sista mopedåkaråret innan jag fyllde 18 var att det var kallt och att jag frös om händerna. Då brukade pappa alltid förklara att när han var ung så hade han haft något fårskinn på sin moped och att då kunde han köra mitt i vintern. Men det motiverade mig aldrig. Och jag såg aldrig röken av något värmande fårskinn heller. Och antagligen hade jag aldrig godkänt att ha det på min moped. Antingen fick man vara ocool och varm eller cool och frusen. Och jag valde det sista.
Men ikväll när jag kom hem igen efter min lilla tur så var jag tacksam att jag slapp åka moped nu för tiden. Jag var t.o.m plötsligt tacksam för min gamla bil. Rostig och dan. Men den har ryggstöd. Och man fryser inte så jättemycket.
Ihoptryckt.
Vrålåket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar