Att jag "plötsligt" fått denna idé om att bli socionom beror på hundra och en olika anledningar. Men den största beror på att jag bor mitt emot Systemet.
Varje morgon klockan tio hänger alkisarna utanför mitt fönster. Alltså de alkoholister som hänger på stan. De tjoar och tjimmar och väntar, troget, på att dörrarna ska öppnas. När det gått en kvart har samtliga fått gjort sina ärenden och sedan är de borta. När klockan börjar närma sig eftermiddag och stängning kommer de tillbaka, fyller på förrådet för kvällen/natten, tjoar och tjimmar (den här gången något mer högljutt) och sedan är de borta igen. Gud vet vart de tar vägen.
Jag har under de senaste året/-n börjat känna väldigt starkt för dehär människorna. Alkoholister överlag, men framförallt de som hänger på stan. (Det är därför jag inte dricker alkohol t.ex. Det är därför jag blir alldeles väldigt obekväm så fort jag ser något alkoholhaltigt eller ännu mer obekväm när jag känner spritdoften. Fast det vet ingen egentligen om. Förrän nu.. typ.) Okej, tillbaka till ämnet. Jag känner för de som inte har något jobb att gå till, någon familj att bo med, ett liv att sköta helt enkelt. Jag ser på dem från mitt fönster inne i en lägenhet där jag har allt och lite till, på hur deras mål med dagen är att få tag på mer sprit. När jag är på jobbet hänger de i klunga på parkbänkarna utanför. De pratar, skriker, dricker, umgås och jag står och tittar på dem i smyg. Undrar hur det är att vara dem.
Jag antar att mitt intresse i denna grupp av människor bottnar i mitt eget kontrollbehov. Att leva ett sådant liv på stan måste innebära att inte veta vad man ska göra under dagen, att inte veta vad som väntar i framtiden, att inte ha några direkt planer. För egen del planerar jag mitt liv in i minsta detalj, jag blir frustrerad när jag inte kan planera hela livet utifrån var jag befinner mig just nu. Jag har redan börjat spåna på vad jag ska göra om ett år eller två. Jag som oroar mig för allt skulle inte klara en dag i deras skor, jag skulle bryta ihop efter en halvtimme. Och jag beundrar de här människorna för det här. Att de kan hantera det.
Men jag skulle vilja vara lite modigare. Jag skulle vilja ha lite mer kurage. Jag skulle vilja sätta mig där bredvid dem på parkbänken och prata med dem. Jag skulle vilja se människan bakom den skitiga, spritstinkande, påverkade fasaden. Skulle vilja fråga hur de hamnade där de hamnade, om de har haft något arbete, om de har barn, var de bor, vad de tänker på om dagarna, vad de drömmer om... om de har några drömmar kvar.
Men jag är för feg. Jag går förbi dem, ser inte, hör inte, vågar inte kännas vid. För tänk vad folk skulle prata... Men jag skulle vilja ha lite mer mod, lite större kurage, lite vidare syn på människor. Jag skulle vilja bjuda dem på mackor, något att äta istället för att dricka. Jag har hur många gånger som helst tänkt att "nä, nu gör jag i ordning några smörgåsar och går ner och ger dem."
Jag kanske är naiv. De kanske är så som en del säger, att alkoholister vill inte ha någon hjälp. Och man kan aldrig hjälpa någon som inte själv vill. Men det är det här som lockar mig, det är det här som gjorde att jag sökte socionomprogrammet. Att kanske eventuellt möjligen kunna på något sätt hjälpa någon litegrand.
För de är vanliga människor tror jag. Tillknycklade, marinerade i sprit men vanliga människor. En vinter låg en av de värsta på en parkbänk utanför jobbet. Det var smällkallt och snöigt och min arbetskamrat letade upp en gammal jacka som var både smutsig och söndrig och dan. Ingen ville ha den. Den skulle slängas. Hon gick ut och la den över mannen så att han inte skulle frysa ihjäl där på parkbänken i gågatukrysset. Efter några dagar marscherade han in på jobbet, tackade för jackan och gick sedan igen. Han vet att han får inte komma in på jobbet, men han ville tacka. Som vem som helst. Resten av vintern gick han runt i den där smutsiga, söndriga damjackan ingen ville ha. Men han frös nog lite mindre.
Jag har inte så mycket drömmar. Har egentligen aldrig haft. Men detta kanske är en dröm, en naiv, barnslig, ouppnåelig dröm. Men ändå. Så jag vrider och vänder på saken. Kanske inte ens socionom är lösningen på min önskan. Men kanske en början. Jag vet inte.
Jag kommer nog inte ens tacka ja till utbildningen i år. Jag kanske söker nästa år igen, när min nuvarande utbildning faktiskt är slut och om Gud vill, då kommer jag nog inte då också. Om det är meningen. Fram tills dess kanske jag ska öva på mitt mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar