Livet på en pinne.

Det händer inte mycket just nu vill jag lova. Skolan drog igång ganska ordentligt och nu har vi redan gjort tre-fyra veckor (???) Minns inte ens, så fort går tiden. Om en vecka är det LIA igen och jag ska vara på Stadsmissionen. Vad tror vi om det tro?

Det mest "spännande" som hänt i veckan är att något rikspucko snott min cykelsadel! Just det, min CYKELSADEL!!! Jag fick titta både en och två gånger extra när jag kom ner häromdagen och skulle hämta min cykel för att ta mig till träningen. Vem vill seriöst sno en sadel!? Vad i hela världen ska man med den till?? Ta hela cykeln i så fall om det ändå ska snos. (Nej förresten, gör inte det jag vill ha kvar min räääjserbajk...) Men då hade jag i alla fall haft något att anmäla som försvunnit, nu kan jag ju inte direkt ringa till polisen och efterlysa en saknad sadel. Då hade ju jag ganska omgående framstått som rikspuckot herself.

Jag hade absolut ingen lust i världen att sitta på pinnen som var kvar, eller pakethållaren för den delen, så jag fick vackert gå till träningen. Jag gillar inte att gå om jag inte behöver. Jag är lat. Eller jag skulle nog inte kalla det lat vid närmare eftertanke, snarare rationell. Just det, rationell så in i vassen är jag om jag bara hade haft sadelskiten kvar.

Ännu mer märkligt i kråksången är att ingen annans sadel blivit avplockad. Jonas frågade om jag hade någon ovän någonstans men det trodde jag inte. Möjligtvis fiskaffärsmannen som alltid måste flytta på min cykel för att få plats med sin bil. Han kanske tröttna på att den stod i vägen och plockade av sadeln så att jag inte skulle kunna använda cykeln över huvud taget. No shit Sherlock.

Gaaanska ofunktionellt.