Jag har tyckt att hösten varit så jobbig. Jag har varit ganska ledsen och uppgiven och det mesta har känts tungt och lite motigt. Till stor del har det berott mycket på min jobbsitution för så fort jag kom tillbaka till mitt arbete efter skolan smög sig ångesten på.
Men visst är det konstigt, att när ett problem löst sig, (vilket det onekligen gjorde för mig gällande jobb..), så fokuserar man på nästa "problem". Man hinner inte mer än att konstatera att det löst sig förrän man ojjar sig och grubblar över nästa hinder.
Ibland har jag tyckt att vara vuxen enbart är en massa problem och saker som ska lösas, samtal som ska ringas och ting att ordna och att det aldrig blir riktigt lugn och ro.
Eller är det istället ett tecken på ett innehållsrikt liv? Att man är engagerad i mycket vilket jag väl får säga att jag är och att det i sig medför viss problematik som egentligen bara berikar? Jag vet inte, det får vara osagt och nu kom jag egentligen ifrån ämnet.
Det jag under den här halvfestliga hösten ändå känt är tacksamhet. Att jag känt att jag är tacksam över mycket och oftast småsaker. Som att jag har mat i kylskåpet, att få ett uppmuntrande sms eller en kram, att känna doften av nybakat eller att bilen startat utan problem idag med.
Jag är den förste att skriva under på att det är svårt att se det positiva, det är lättare att vara missunnsam och bitter. Mycket enklare och jag är det ofta. Grinig och negativ och dan! Men när man mitt i all bitterhet väl kommer på sig själv med att känna tacksamhet eller glädje över något ska man nog försöka hålla fast i känslan länge. Inte minst för sin egen skull.
Idag är jag tacksam över ett sms jag fått och att det gick bra att leda ett oplanerat jympapass fastän de kändes motigt precis innan. Ska försöka somna med den vetskapen och att det är positivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar